Mrs Lonely

Om någon försäkrade mig om att man inte bara försvinner efter döden så skulle jag ta mitt liv på sekunden...

Livet är bra wierd väääldigt ofta.

Är det bara jag eller känner alla sig ensamma? Önskar jag hade nån att prata med just nu. Någon som visste precis vad jag ville höra för att bli lite gladare. =/

Ser inte fram emot denna dag.

Länge sen jag skrev sist. Har väl inte varit så illa på länge att jag behövt skriva.

Idag känns det som att jag förlorade allt. Mitt senaste ex och jag sa upp kontakten helt, vi var tillsammans i över 2 år och gjorde slut för nån månad sen. Sen förlora jag min allra bästa vän. Samt killen som jag börjat träffa.

3 flugor i en smäll. Plus att jag ligger i influensan. Tänker inte säga att det inte kan bli värre, för då hittar väl gud ett sätt att göra det värre.

Vet inte varför jag ens gick in för att skriva här. Har väl ingen annan att prata med eftersom jag precis förlora allt.

Alla suger. Inte ens nån som läser här =/ så vet fan inte varför jag skriver.

Varför är man alltid ensam? Spelar ingen roll vad man gör, man förlorar ändå! Jag kämpar och kämpar för att verkligen följa mitt hjärta men jag får bara skit efter skit. Och när jag väl får det jag vill ha så försvinner det lika snabbt. Man får vara lycklig i max en halv dag. Men jag kanske borde vara nöjd över det?

Har velat mellan dessa två killar länge nu, och så väljer jag och nu verkar han inte vilja ha mig. Fast jag är ändå glad att jag inte valde mitt ex, för han visa sig vara otroligt psyk nu. Wierd att man inte såg det under de senaste 2 åren. =/ Men så är väl människor.

Man kan inte lita på någon annan än sig själv. Ska göra upp en plan här i bloggen på hur jag ska överleva i denna SKIT värld och hur jag hämnas på de människor som förtjänar det.

Payback's a bitch.

Känner mig så deprimerad att jag bara vill sjunka igenom marken. Länge sen jag kände mig så här otroligt deprimerad!

Pallar inte. Orkar inte. Vill bara dra härifrån och lägga mig under täcket. Kanske komma fram i jul? Då är det ju mys.

Vad ska man göra när verkligen allt känns skit? När tårarna bränner bakom ögonlocken av minsta lilla skit grej i vardagslivet? När man springer på toan hela tiden för att lugna ner sig själv. åååh

It's hard to breathe

Känns som allt bara glider ifrån mig. Alla vänner går ihop och puttar bort mig. En pojkvän som undviker mig.
Har verkligen ingen att prata med. Människor som fanns där finns inte längre..

Va till och med så desperat efter nån att prata med att jag gick in på en "chatt". Patetiskt.

Ensam är inte stark alls. Orkar inte

Är det många som tänker den tanken nu för tiden?

Alla säger ju att alla mår dåligt. Vilket jag tror är väldigt sant. Men hur överlever folket då? Är det "Starkast överlever" som gäller här? Om alla mår dåligt, men bara vissa tar livet av sig. Är vissa starkare? Eller har de större problem?

Jag tror faktiskt att ALLA nån gång i livet tänkt tanken på självmord. Men jag hoppas att jag har fel

Nån åsikt?

Förstår inte att folk i vuxen ålder fortfarande kan säga sånt. Visst att dom inte säger det rakt ut. Utan det blir mer "Va ful du blev med den där hårfärgen". Inte förstår vissa att sånt också sårar. Här har man kämpat för att få hårfärgen man vill ha men får sedan höra att man är ful i det. När jag känner mig som finast är jag ful? Hur fan ser jag ut annars då?

Inga kläder ser bra ut på mig längre, jag ser ju ful ut i allt. Självförtroende were u at?

Detta blir nästan som en hemlighet mot världen, min värld. Lite konstigt. Är van att alltid prata med folk runt omkring. Även fast jag märker hur dom kollar på mig, ser ner på mig. Även fast dom inte säger nått så känner man det nästan. Folk har nog med egna problem för att behöva ta itu med någon som är störd som jag är. Psykiskt instabil skulle man nästan kunna säga. Fast ändå inte. Jag tycker nog det. Men eftersom det inte syns på mig så kanske det inte räknas haha. Ne ni. Jag vet inte vilken kategori jag passar in i.

Livet ska ju göra en starkare och starkare för varje dag. Varför känner man sig då svagare? För ju längre man lever desto mer problem får man. Eller är det bara jag?

Jag mår iallafall väldigt dåligt psykiskt. Och jag kan inte förklara varför genom några rader. För jag tror knappt jag vet varför. Jag gillar helt enkelt inte livet. Men jag avskyr döden mer. Så det får bli att leva..

Tänker här skriva ur mig allting jag inte vågar prata med andra om. Låter kanske sjukt. Men ibland behöver man prata om saker men ibland orkar inte människorna omkring en lyssna. Eller så har dom nog med egna problem för att förtjäna ännu mer.

Sååå jag bloggar anonymt här men folk kan ändå läsa. Så läs på och kommentera om ni vill. Bara kul att höra andras åsiket om saker.

Hoppas att detta hjälper mig att må bättre och kanske även andra på vägen..